Författararkiv
Till sist…
Det har varit tre intensiva dagar sprängfyllda av intryck som inte riktigt fått marineras som de kanske borde. Min ambition att skriva en genomtänkt, överskådlig sammanfattning gav jag upp strax efter lunch, men jag skulle ändå vilja ge uttryck för något av det som poppat upp i huvudet från mitt perspektiv som student/fd student. Således (om än något osorterat):
Det är tydligt och också uppmärksammat att det råder en värderingsproblematik gällande forskning kontra undervisning, vilket är synd eftersom ju lärosäten för högre studier fått i uppdrag att bedriva båda. Och båda behövs, det kan vi ju vara överens om. Men att det ena skulle vara mer värt än det andra är en tradition som måste förändras. En konferens som denna där frågan delvis lyfts är en god början. Men jag tror också att det skulle vara relevant att ställa frågan i vilket syfte man bedriver undervisning. Är det för att popularisera den akademiska världen eller för att ge den ”allmänna” arbetsmarknaden tillskott? Jag tror nämligen att det är där den stora skillnaden mellan de ”traditionella” studenterna och de ”nya” studenterna ligger. Förr studerade man i högre grad med syftet att göra akademisk karriär, nu vill man få tillträde till arbetsmarknaden med högskoleutbildningen som biljett. (Möjligen som ett resultat av politikernas lobbande för högskolestudier i mitten/slutet av 90-talet när arbetslösheten var som värst.) Tyvärr tror jag inte att den biljetten alltid är giltig, åtminstone inte om man inte har en specifikt yrkesinriktad examen. Antingen är den svenska arbetsmarknaden inte anpassad för akademiker, eller också inser inte arbetsgivarna riktigt vidden av högre studier. Nu talar jag inte om den specifika ämneskunskapen utan om den kompetens man får på köpet oavsett om man läser idéhistoria, datavetenskap eller juridik. Högre studier måste alltid, alltid hålla en akademisk nivå och kraven får absolut inte sänkas pga någon slags anpassning till nya studentgrupper, men man måste också komma ihåg att alla inte är där för att göra akademisk karriär.
När Bolognaprocessen härjade som värst var jag uppslukad av min D-uppsats och när jag vaknade upp var alla för trötta på ”the B-word” för att svara på frågor om den. Men som jag förstår det innebar den ett tröttsamt anpassningsarbete med omformuleringar och dylikt. Den springande punkten är dock att man kan skriva kursplaner tills man blir blå, verkställandet av dem sker ändå i klassrummen (de faktiska och de virtuella) och beror på en mängd olika saker, men bl a på lärarens inställning till studenter och undervisning i allmänhet. Tyvärr har jag märkt tendenser på ett slags studentförakt (till och med under den här konferensen). Visst finns det outhärdligt lata och ofokuserade studenter som bara vill glida genom kurserna, men resten av oss förtjänar inte att drabbas av deras dåliga rykte. Vi är, precis som tagits upp flera gånger, ingen homogen grupp utan individer. När man lägger ner tid och energi på att engagera sig i studier är det oerhört nedslående att gång efter annan mötas av en stor lapp som förkunnar att föreläsningen är inställd och därtill att många gånger inte få tillgång till stort mer än en litteraturlista och ett datum för sluttentan. Därför är jag riktigt glad över att under de här tre dagarna ha fått möta och lyssna till en mängd lärare som finner tid och ork att engagera sig både i forskning och undervisning. Slutligen: ömsesidig respekt och kommunikation mellan lärare och studenter är kanske inte lösningen på alla problem, men väl en bit på väg.
Till sist vill jag tacka Gunnel Wännman-Toresson och NSHU för inbjudan till konferensen och David Richardson för att han rekommenderade mig. Och naturligtvis tack till Yeal Tågerud och hennes team för ett proffsigt genomförande.
//Mia
Rollen som lärare
Flera av dagens sessioner har inbjudit till reflektioner kring lärarrollen, bl a Thomas Fritz runda-bord-samtal som tog upp frågan om klokhet är något som bör implementeras i synen på kunskap. Utgångspunkten var – inte helt otippat – den nya tiden och den nya generationen studenter (som för övrigt tycks vara en ganska osorterad skara vars största gemensamma nämnare är att de befinner sig mitt i ett aldrig sinande informationsflöde). Många av deltagarna verkade vara rörande överens om att klokhet faktiskt bör ingå i nutidens kunskapssyn, ska detta möjligen tolkas som att det är ett inslag som har saknats bland studenter ett tag? (wink, wink) Hur som helst är det ett spännande problem att teoretisera kring. Vad är egentligen klokhet och är det överhuvudtaget något man kan lära sig eller för den delen lära ut?
Också Eva Skåreus tog upp synen på lärarrollen, i form av bilder som hennes bildlärarstudenter skapat utifrån temat ”Vem är du som lärare?”. Intressant var att det professionella i yrkesrollen fick stå tillbaka för bilder där olika sorters hjältar stod i fokus. Detta skulle kunna tolkas som en önskan att bli en heroisk förebild för sina framtida studenter, en slags hjältelärare som kan spåras till filmer som Döda poeters sällskap och Mona Lisas leende. Undrar om det är en genomgående önskan hos blivande lärare och vad händer då i så fall när verkligheten knackar på? Visst har jag innerligt uppskattat många av mina lärare, men jag har aldrig yttrat det genom att kliva upp på bänken och utropat: – Oh captain, my captain!.
//Mia
Nya tider
En genomgående slutsats under den här konferensen har varit att vi lever i en ny tid och i många fall stavas den ”nätbaserat lärande”. Tekniken har fullkomligt exploderat de senaste åren och helt klart är den här för att stanna. De omedelbara fördelarna är uppenbara: lägre kostnader för lärosätena och ökad flexibilitet i tid och rum. Men igår under Marita Ljungqvists presentation slogs jag av tanken att dessa fördelar även kan innebära en fara.
Själva huvudpoängen med presentationen var hur man kan göra e-lärande mer flerdimensionellt och därmed erbjuda ett fullgott alternativ till campusundervisning, men även frågan om kvalitet och uppfattningen att nätkurser skulle vara någon slags ”light-kurser” togs upp. Kursen Ljungqvist använde som underlag innehöll få obligatoriska moment vilket förklarades med kravet på flexibilitet från studenternas sida, och dessutom med att många inte läser i syfte att ta poäng utan mest för att det är kul (vilket i och för sig är en anledning så god som någon). Jag tror inte att nätkurser i sig innebär lägre kvalitet; jag har själv studerat via nätet och till och med upplevt det motsatta. Men faran skulle kunna ligga i att vissa lärosäten ”kastar in” nätkurser dels för att det ligger i tiden och dels för att locka nya studentgrupper till lägre kostnader, utan att ha den nödvändiga kompetensen. För den nya tekniken innebär inte bara nya möjligheter utan även krav på ny kunskap, för att inte tala om en helt slags ny kreativitet. Och kanske, kanske händer det ibland att man ”flirtar” med studenterna och sänker kraven för att tillgodose deras behov av flexibilitet?
Exempel på exakt hur bra nätbaserat lärande kan bli tog Jan Herrington upp i sitt key note-tal Web Environments and Authentic Learning. Där presenterades inte bara ett fullgott alternativ till traditionell undervisning, utan i flera avseenden kanske till och med ett bättre då den nya tekniken ger oändliga möjligheter till interaktivitet, flerperspektivtänkande och produktion snarare än reproduktion. Men precis som med The Scholarship of Teaching and Learning krävs det ett speciellt tänk och kreativa lärare. Lärare som våga ställa krav på aktiva studenter som engagerar sig i sin egen lärandeprocess.
Som jag ser det är det bara våra egna begränsningar som bestämmer vart den nya tekniken tar oss. Eller som en nätkurslärare sade igår under lunchen: – Är man besluten att måla fan på väggen så dyker han så småningom upp.
//Mia
Pedagogik – eller inte? Eller?
Jag har hittills lutat åt åsikten att pedagogik inom högskolan egentligen är ganska onödigt, eftersom högre studier innebär ett högre mått av självständighet och studentansvar än inom grundskole – och gymnasievärlden. Den specifika ämneskunskapen står i fokus och så länge läraren har koll på den och studenterna förmår tillgodogöra sig den torde målet i princip vara nått. Min åsikt i det här fallet kan också ha något att göra med att jag studerat tillsammans med lärarstudenter vars pedagogiska moment gick under namnet flumkurser…
Men några som fick mig, kanske inte att helt och hållet ändra åsikt, men väl att tänka om, var Maja Elmgren och Ann-Sofie Henriksson. De arbetar som pedagogiska utvecklare på högskolepedagogiska kurser, d v s de undervisar lärare om lärande. Ett dilemma som de mötte var att lärarna/studenterna i början hellre ville stödja sig mot någon slags pedagogisk mirakelteori än att använda sina egna erfarenheter som resurser. Och det var där jag började fundera. Hittills har jag betraktat pedagogik som ett medel att hjälpa studenten att lära in, men det kan ju faktiskt lika gärna vara ett medel att hjälpa läraren att lära ut. Något att luta sig emot tills h*n funnit sig tillrätta i sin yrkesroll. Och så länge ändamålen helgar medlen… eller hur är det man brukar säga?
//Mia
Lärande i fokus
Startskottet gick och NU2008 inleddes med den inspirerande keynote-talaren Pat Hutchings föreläsning om The Teaching Commons and The Scholarship of Teaching and Learning. För en oinvigd är det lite svårt att riktigt sätta fingret på vad The Scholarship… egentligen är. En rörelse? En pedagogik? Eller helt enkelt en anda som genomsyrar – eller i alla fall borde genomsyra – all form av undervisning?
Som Hutchings beskriver det står själva lärandet i centrum. Studenterna uppmuntras av läraren att utforska sitt eget lärande och betrakta det ur ett slags metaperspektiv. Detta leder inte bara till aktivare studenter utan även en förmåga att sätta studierna i ett, för dem, relevant sammanhang. Det handlar om samverkan. Samverkan mellan studenter och lärare där studenterna antagligen inte är de enda som lär sig något nytt.
Men det handlar också om samverkan lärare emellan. Som student slås man ofta av hur liten den akademiska världen är och hur den även inbördes tycks bestå av små öar i ett ganska isolerande hav. Hutchings och hennes Carnegie Foundation vill bygga broar mellan dessa öar och uppmuntrar till samarbete kolleger emellan, discipliner emellan, lärosäten emellan: allt detta som kallas The Teaching Commons. Att dela med sig av kunskap och erfarenheter, att inspireras och lära av varandra istället för att hålla på sitt. Den här konferensen är en god början.
Under föreläsningen restes frågan om ekonomiska resurser för att möjliggöra allt detta. Men kanske behöver en implementering av själva andan i The Scholarship of Teaching and Learning i undervisningen inte nödvändigtvis kosta resurser i form av just pengar. Visst kräver det en ökad arbetsinsats av både studenter och lärare, men kanske handlar det än mer om attitydförändringar och en förändrad syn på undervisning kontra lärande där studenten inte bara ses som en passiv mottagare. Vilket leder till en annan frågeställning: Är det naivt att tycka att detta redan borde vara självklart, både bland studenter och lärare?
//Mia
Presentation
Hej!
Jag heter Mia och är en av de studentrepresentanter som ska blogga om sina erfarenheter under NU2008. Rent tekniskt är jag inte student längre; jag tog min examen i engelska vid Högskolan i Kalmar förra året. Jag har även studerat vid Göteborgs och Växjö universitet. Men även om jag inte själv studerar längre så har undervisning och lärande alltid legat mig varmt om hjärtat och jag ser fram emot många intressanta diskussioner om just detta. Eftersom jag läst en del kurser på distans ska det bli extra spännande att se vad som hänt inom detta område sedan dess och – framför allt – vad som kommer att hända. Jag har aldrig tidigare varit på konferens och det är dessutom första gången jag bloggar (i dessa tider, jag vet) så bara detta kommer att bli en ny erfarenhet i sig.
Hoppas vi ses!
//Mia
